Sommarens missväxt var den värsta i mannaminne hos gårdarna i Tassemarken.

Nu när gårdsägarna kallats till skördefirandet på Storgården, detta år som alla år, så saknas inte bara mat inför vintern utan även mat till den tribut som Lykoris kräver - Lykoris, som endast svor att låta dem leva ifred om tributen betalades.

​

Lajvet utspelar sig på storgården, knutpunkten för ett trettiotal självstyrda gårdar i det ogästvänliga landsområdet Tassemarken. Tassemarken är en bortglömd avkrok i ett mycket större land med större kulturer, konflikter och folk som bryr sig lika lite om tassemarkarna som de om dem. Folket här är stolta över sina liv, de kämpar med en stenig jord men klagar inte över sin lott. De gör vad som krävs för att överleva.

​

Men de senaste tjugo åren har varit svåra. Det började den vintern då tre gårdar i socknen brändes och familjerna mördades, med röda blommor lämnade i snön. Lykoris, de som ärar sina förfäder i blod, hade vänt sina ögon mot Tassemarken.

​

Så de gick ihop och kallade till ett råd, det trettiotal gårdar som kallas vargagårdarna, och mötte Lykoris med ett förslag: Plundrandet skulle upphöra, i utbyte mot att en årlig tribut betalades. Gårdarna gav vad de kunde, så att ingen mer skulle behöva dö.

Förslaget accepterades, om så kanske bara för hur djärva de var; bönderna som trodde att de hade något att säga mot Lykoris vilja.

​

Sedan dess har vargagårdarna varit Lykoris till viljes, för minnet av de döda har varit starkt oavsett hur surt det smakat. Varje år har en handfull representanter från Lykoris regelbundet besökt storgården under sommarhalvåret, på senare tid under nästan vänskapliga termer. Efter varje skördefestival kommer Lykoris soldater till byn, hämtar sin tribut i mat och hantverk, och som de lovat har gårdarna i socknen fått leva ifred.

​

Lajvet tar sin början vid firandet av årets skördefestival. Ett antal gårdsrepresentanter har anlänt till storgården för att lämna sina andelar av tributen och delta i festivalen - men också för ett möte.

Storgårdens tempel har huvudansvar för att festivalens ritualer sköts som de ska, nu när sommaren går mot vinter, och vikten de lägger vid firandet kan inte överskattas. En svår vinter orsakad av vredgade gudar är det sista vargagårdarna behöver just nu.

​

Representanter från Lykoris är på plats, nu som varje sommar, och stämningen är spänd.

Även märkligare följen har dykt upp i tid till skördefestivalen: Ett följe kunskapssökare från det fjärran Charybdis har motvilligt bjudits in i deras jakt på glömd kunskap, och ett följe avorner har siktats i trakten trots att jägarna från Nordbergen annars aldrig reser söderut under sommaren.

​

Många viljor möts, sammanknutna av storgårdens skördefestival, men vilken roll de har att spela i vargagårdarnas öde återstår att se.

 

​

"Det ska du veta att från och med nu
är det nya tider som gäller
och ingenting blir mer som förut."

​

"Förr i tiden, den har tagit slut
Framtiden som förr låg på lut,
den är inte så given den heller
Men inte ska vi väl grina för det,
för än så länge så hänger vi med."

​

"Nog är det sant det där som nån sa
Att alla ska vi dö en dag
Men alla andra dagar ska vi det inte."

​

​