Levnadssätt

Qu är både en organisation, ett folkslag och ett samhälle; en kultur som man kan gå med i om man brinner för frihetens plikt, men det är inget medlemskort att samla och äga. Den som tillhör Qu lever sitt liv hos dem och följer deras seder. Du är en av Qu, helt och fullt, eller inte alls. Man är fri att lämna dem när man önskar. Man kan slåss för friheten oavsett vilket folkslag man tillhör - att vara en av Qu är något annat och något mer.

​

Qu präglas mycket av de många olika kulturer och raser som blandas här, och har genom åren på sätt blivit en alldeles egen kultur, där det allra mesta och lite av varje är välkommet. Qu är allt och inget på samma gång, och på så sätt är Qu friheten som de så tydligt förespråkar. De tydligaste influenserna kommer från alverna och från flera olika nordfolkskulturer vilket visar sig i språk, kläder och arkitektur.

 

Qu’s aktiva och krigiska natur har drivit fram en praktisk stil, kamouflerande, men fortfarande vackert blandat med alvernas eleganta smak. Med många fiender behöver man en diskret stil, och man bär sällan med sig mer än vad man behöver. I Qu’s tidiga tid flyttade man mycket runt, och mycket utav konst och hantverk blev kvarlämnade. För ca. 200 år sen blev Qu mer bofasta och en stad, tvillingklipporna, började växa fram. Trots att de har levt i städer i snart två hundra år så ser de sig som ett mobilt folk, staden är inte viktig utan folket i den är det. Den mentaliteten gör att Qu sällan ser värde i föremål som inte har ett praktiskt värde.

 

Qu’s kulturarv består därför traditionellt till största del av berättelser, sagor, sånger och poesi. Man ser det största värdet i att bevara vad som gör Qu till just Qu, med historien om vart alla kommer ifrån och varför de är där. Varje individs rättighet till att få vara den man är, och att hylla denna historia i musik och liknande vill man föra vidare till alla framtida generationer.

 

Det är en ständig rörelse av de som bor och lever i Qu, och många lever där bara tillfälligt för att man inte känner samma tillhörighet och ansvar till att försöka skydda och rädda andra folkslags rättigheter. Många andra känner istället att de till slut har hittat hem. Detta ständiga kulturutbyte gör att Qu känns som att de är i ständig utveckling, och lite gör att de aldrig kommer hitta hem utan är ständigt på resa även fast deras hus nu står stilla.

​

Hälsningar

Deras militäriska hälsning, som kanske är den vanligaste hälsningen direkt kopplat till Qu, är en öppen handflata som man höjer och håller mot sitt bröst medan man presenterar sig själv. Detta är ett sätt för en Qu att visa att de just tillhör Qu och för att visa en samhörighet till varandra, och att man delar samma värderingar. Då Qu ofta agerar spioner är man försiktig att använda hälsningen offentligt för att inte avslöja sig.

 

Den öppna handflatan visar på Qus öppenhet och friheten den representerar, och att lägga handflatan över hjärtat är ett universellt tecken på sympati för Qu.

 

Till vardags används olika hälsningar beroende på vart man kommer ifrån, men det är oftare avslappnade och vänskapliga hälsningar i form av handskakningar och kramar.

 

Samlevnad och relationer

Det är väldigt öppet kring hur man lever ihop. Vanligaste är något form av giftermål då det ger en trygghet med starka band, och det anses stärka Qu när det finns starka familjer och familjeband mellan folk. Man ser dock öppet och fritt på olika sätt att leva på, och det ses mycket illa på att döma andra för deras val av relationer. Man värnar om sin bakgrund, historia och sina släktband och har en stolthet till namnet man bär.

​

De enda stigman som finns är inom alverna inom Qu. Många ser illa på relationer mellan alver och människor, om än man inte gärna uttrycker det öppet. Att uttrycka sådant öppet anses väldigt fult. De sista spåren av alviskt arv, de spetsiga öronen, går förlorat då ett barn föds mellan en alv och en människa, och vissa är rädda att då dessa sista fysiska drag går förlorade så kommer även de sista kulturella dragen att försvinna. Vissa bryr sig inte, vad betyder ett par spetsiga öron egentligen, men för många alver är det något mer som försvinner.

Läs mer om alvernas roll inom Qu längre ned.

 

Statsskick: Demokratisk republik

Redan från början i Qu’s historia var det viktigt att ledaren var en väl vald ledare som kunde styra militären inom den från början kaosartade rebellgruppen. Det behövdes en tydlig och stark ledare som kunde tala och ena rebellerna. Denna militäriska ledare, som man kom att kalla för Generalen hade en oerhört viktig roll medan Qu var en nomadisk grupp utan fast punkt. När Qu bosatte sig i Veduinear blev snabbt Generalens roll begränsad, och det var svårt ha ett styre i staden samtidigt som man behövde leda sina trupper i strider. Det beslutades att det behövdes ytterligare en ledare som kunde fokusera på att skydda staden.

 

Idag är Qu en demokratisk republik där alla har rösträtt får vara med och välja sina ledare. Man håller val regelbundet för att välja in de man anser sig vara lämpliga representanter i ett demokratiskt råd. Inom detta råd nominerar man representanter som har möjlighet att bli stadens ledare, deras “Astan”- “Beskyddaren”, samt vem som ska bli Generalen, den militäriska ledaren. Vem som kvalificeras till att kunna bli General brukar vara lite mer avgränsat med lämpliga kandidater då man behöver ha klättrat inom militärens ranking, medan vem som än anses lämplig teoretiskt sett kan bli Astanen. Astanen och Generalen måste styra Qu tillsammans, med olika ansvarsområden. Samstyret ger en trygghet för Qu då ingen ledare kan bli för stark eller kraftfull på egen hand.
 

Nuvarande Astan: Hagan Tinuval (människa, man)

Nuvarande General: Astral Angaina (alv, kvinna)

 

Social jämställdhet: Hög

Alla anses ha samma värde och ens anseende inom Qu baseras helt på ens bedrifter och egenskaper. Man ska gemensamt hjälpa och beskydda de svaga och sjuka. Friheten i Qu gör att det är många fattiga som söker sig till Veduinear, och det kan vara svårt att hantera mängden fattiga som söker möjligheter i staden, men oavsett ekonomisk status så ska man ha möjlighet att rösta, och man kan om inte annat alltid erbjudas jobb inom militären.

Att tillhöra den frihetskämpande militären eller prästerskapet medför en viss inneboende respekt och status.

​

Religion och seder

Qus folk är generellt djupt troende, man har en väldigt respekt för gudarnas inverkan på världen och tror att de, liksom en själva, strävar efter att alla ting ska få söka sin egen frihet. Gudarna är naturkrafter med fria viljor, och ska respekteras som sådana. Meimei och Tenrai kräver en balans, annat leder bara till elände.

 

Religionen och tron är dock inte vad som driver Qus frihetskamp, religionen har ingen makt eller påverkan på hur varken samhället eller militären styrs. De flesta dyrkar primalgudarna i någon mån i sin vardag, och det finns enstaka högtider eller seder inom Qu som grundar sig i religiösa traditioner. Alla är dock fria att tro vad de vill - det förekommer dyrkan av både Charybdis perifergudar och tron på Avorneras kraftandar; deras fylgjor. Vissa väljer också att varken dyrka eller be till någon gud, om än det är ovanligt.

​

Det finns både präster och små tempel helgade till olika gudomar inom Qu, och även om både präster och tempel brukar vara byggda till specifika gudar så är de alltid öppna för troende från alla sorters grenar.

 

Krigsbönen: Innan det är dags för strid eller i krigstider ber man av tradition till Aurinko. Den närvarande som har den högsta ranken inom militären håller i bönen.

​

Sommarfirandet och vinterfirandet: Likt måntemplet så ser man den religiösa vikten i att fira in skiftet mellan Morikos välde över världen till Kaiitos sommaren till vintern och vice versa. Läs mer om detta under Måntemplets sektion om Högtider.

 

Döden:

Man tror på att den dödes själ reser till Chaibos rike, där man döms efter sina handlingar i livet. Lever man ett ont och orätt liv så får man ingen frid i Chaibos rike, och kan vandra kvar i världen som en osalig ande. Vad som händer med kroppen är vad som är mest gångbart eller praktiskt för stunden, eller om den döde hade någon egen önskan eller kom från en kultur med andra traditioner så försöker man hedra detta om möjligt. Vanligtvis begraver man kroppen i någon av Itrozos rosenlundar, med personens närmaste och en präst närvarande.

​

Magitradition

Magin är, likt gudarna, en mäktig naturkraft. Likt ett vapen så måste den brukas varsamt och med stor kunskap, men anses också som ett nödvändigt redskap i kampen om världens frihet. Eld måste bekämpas med eld - magi med magi. Endast väl tränade individer tillåts bruka magi, men man har överseende med enkel bruksmagi hos vanligt folk.

​

Man använder ofta böner i samband med magiutövande, så tillkallas specifika primalgudar beroende på vad det är man önskar att göra; både för att be om deras makt och för att be om deras tillåtelse. Man inkorporerar gärna effekter som kallar på den specifika guden i sina ritualer, exempelvis så kan man bränna något om man kallar på Aurinko, eller spela på en flöjt om man söker Windfari. Att använda kristaller och stenar på olika sätt är också vanligt, då magiska stenar anses kunna lagra magisk styrka. Olika sorters kristaller anses vara effektiva till olika magiska effekter.

​

Man befattar sig ogärna med andemagi, blodmagi och magi som påverkar en persons vilja. Sinnet är helgat, och det krävs mycket starka motiv för att bruka sådan magi.

Magigrenarna är inte fasta kategorier, men sammanfattningar av vanligt förekommande specialiseringar.

​

• Harutiker - Qus helare använder både magi och örter för att läka såväl fysiska skador som skador i sinne och själ. Man tror att emotionell skada är lika verklig och konkret som fysiska skador, och att själens sår kräver omsorg för att läka.

• Astiena - Qus vilja att använda magi som ett beskydd personifieras i Aistiennerna; Skyddsmagikerna och stridsmagikerna. De är specialiserade på välsignelser, barriärer och beskydd, både över folk, platser och föremål. Vissa Astienner kan fördriva andar, eller bryta förbannelser. Allt som rör motmagi tillhör deras områden.

• Haemonatiker - Framtiden är inte låst i sten, men konsekvenserna av ens handlingar kan ha många utfall. Drar man i en tråd finns ett visst antal saker som kan ske, och haemonatikerna är de som försöka läsa dessa möjliga konsekvenser. Spåkonst kallar vissa det, men det skulle påstå att det finns ett förutbestämt öde, och det tror man inte på. Dessa magiker försöker också utröna sanningar om saker och ting som pågår i nutiden. Svaren man får är sällan konkreta, men några spår är bättre än inga spår.

• Morikos barn - Staden Veduinear är byggd bland pilträd och rosenlundar, delar av den uppbyggd uppe i och runt de stora träden. Där krävs skickliga trädgårdsmästare och magiker som tar hand om staden, och dessa är Morikos barn. De berikar jorden, uppmanar träden hur de ska växa och vårdar Itrozos vita rosor.

• Oremantiker - Sinnesmagiker. Tabubelagt, men i vissa yttersta fall nödvändigt. Det är ett motstånd till Lykoris och Daevas hänsynslösa användning av magi och manipulering, att ibland måste man kunna bryta banden i någons huvud eller tvinga sanningen ur någon. Där kommer oremantikerna in, men de är både starkt begränsade och fruktade för sina förmågor. Tanken och sinnet är helgade, och förmågan att påverka individens frihet på det sättet är skrämmande.
   

Bakgrund

Qus historia börjar med alvernas historia, och den börjar för snart tusen år sedan. Då forntidens alvfolk, Eldar, plötsligt lämnade världen så visste ingen varför, men det var i samband med att primalgudarna startade att krig sinsemellan. Sedan dess har de försvunnit, antagits döda, men ett enstaka fåtal stannade kvar i Ir Mouro - specifikt i Itrozo. Där levde de tillsammans med människor, blandade blod med dem, och tillsammans gav de upphov till ett nytt folk; de som nu kallas för alver. Trots sitt långa livsspann så dog Eldarerna i sinom tid ut, och deras blod späddes ut i det mänskliga så att de nya alverna delade deras utseende i spetsiga öron, men saknade deras magiska makt och långa livslängd.

​

Den nya tidens alver grundade, tillsammans med de sista eldarerna innan de dog, ett rike i Itrozo med omnejd. Deras huvudstad var Veduinear, en vacker stad invävd bland trädkronorna. Detta alvrike anses vara det sista mäktiga rike som världen sett sedan dess, i både kunskap och omfattning, även om det inte kunde mäta sig med vad Eldarernas rike sades ha sett ur. I den tiden var världens övriga folk svaga och osammanhållna, splittrade och utspridda, och i jämförelse var alvriket ett paradis.

​

De levde i harmoni i hundratals år, innan förfallet långsamt smög sig på. Exakt hur och varför råder splittrade åsikter om, vissa sade att det handlade om politiska agendor som kolliderade, vissa om magi som missbrukades, vissa om sjukdom och svält som startade en maktkamp. Troligtvis inverkade alla dessa på något hörn, för ett blodigt inbördeskrig bröt ut för strax 300 år sedan. I nästan fem år rasade kriget, och alvriket rycktes upp med rötterna. Veduinear brändes, och alvernas folk splittrades. Många dog i tiden därefter, förlorade i vildmarken där civilisationerna var långt och få emellan.

​

Så femtio år efter alvrikets fall levde alvfolkets spillror främst på norra Numoorislätten, nära Tvillingklipporna, i nomadiska klaner. Då, för 250 år sedan, reste en skara avornska klaner söderut i jakt på nya liv. Där mötte många av dem alverna, och efter en tid insåg de sina likheter. De båda var kringdrivare, strävande och letande efter något de inte visste vad det var, och tillsammans så beslöt de sig för att ta reda på vad det var som de sökte.

​

Ledda av tre individer - en alv och två avorner, som blev cirklarna i deras sigill, så började de leva sitt nomadiska liv på slätten. De fann likhet i sin önskan att vara fria, ambitionen att börja ta handling och viljan att skänka andra den friheten. Samtidigt som de själva grundade Qu så hade en grupp från alverna brutit sig iväg, ledda av alvkvinnan Lykoris, och med sig tog hon en skara av avornerna. Qu blev ett starkt och krigiskt folk, de gjorde sig själva till en motvikt till de maktgiriga och blodtörstande Lykoris. De tog då och har sedan dess tagit in individer av andra folk som sökt samma sak, och låtit sin kultur formas av deras kulturer.

​

För ca 200 år sedan grundade de staden Tvillingklipporna, och slutade vandra på samma sätt som förut. Deras kamp för världens frihet slutade dock aldrig.

För snart 70 år sedan bröt ett krig ut mellan Qu och släkten Daevas, då tillhörande Charybdis. Exakt varför vet faktiskt inte ens vanligt folk i Qu, men att Daevas var maktgiriga likt Lykoris var inte svårt att se. Sedan dess har Qu befunnit sig i krig med Daevas, även om det ibland går år mellan gångerna de korsar svärd med varandra.

För 30 år sedan så lämnade Qu Tvillingklipporna, för instängda som de var mellan Lykoris och Daevas, och återtog det gamla alvrikets stad Veduinear i Itrozo. De gav staden Tvillingklipporna till Nordfolket, mot löftet att staden skulle styras demokratiskt.

​

Alverna inom Qu

Alverna är i mångt och mycket lika människor inom Qu, och det är både de själva och andra väl medvetna om. För många, inklusive dem själva, så innebär det inte mer att vara alv än att vara en människa med spetsiga öron. Det viktiga är folket man tillhör - Man är Qu mycket mer än man är alv, människa, eller vad som helst annars. Vad skulle ens ras spela för roll, då alla ändå är lika som individer?

​

Men det finns kulturella arv som många alver bryr sig om. Kunskaperna från deras gamla rike har i mångt och mycket gått förlorat, och vad de vet om Eldar är nästan obefintligt. De bär ännu kvar spår av sitt gamla språk quenya, och skriftspråket som hör därtill har till vissa delar anammats även av resterade Qu. Alver kan producera barn med människor, vilket förekommer, men ett barn som föds av en alv med en människa ser ut helt som en människa. De sista spåren av det alviska arvet går förlorat, då blodet blandas ut ett steg för långt. Därifrån kommer det outtalade stigmat mot relationer mellan alver och människor.

​

Det råder många delade meningar om vad det innebär att vara alv. Många alver är rädda att förlora sin identitet som alv, även om de ser sig mer som Qu än bara alv. Är det spetsiga öronen det som definierar dem? Har de ens någon kultur kvar att rädda och värna om?

Då Qu flyttade in i Veduinear, alvrikets gamla stad, väcktes många av dessa frågorna till liv. Alverna inom Qu tog extra hand om de gamla byggnaderna, värnade om texterna man kunde finna, och långsamt började man pussla ihop gamla, glömda ting som låg förknippade med de man en gång var. En ny yrkesroll, alviska akademiker med fokus på att restaurera de gamla alvernas kunskap, etablerades.

​

Vissa vill hellre riva och göra nytt. Vad spelar ens spetsiga öron för någon roll, då man lever jämbördigt med människor oavsett?

Än finns inga officiella rörelser åt något håll, då alverna traditionellt aldrig varit en sammansvuren grupp inom Qu, men många viljor och röster kring frågorna finns. Kanske är det dags för alverna att bli sina egna igen? Borde de lösgöra sig från Qu för att söka sin egen identiet? Kan de vara båda?

​

Relationer till andra folkslag

​

• Daevas - I sjuttio år har kriget mellan Qu och Daevas pågått, en livstid under vilken få vetat exakt varför kriget bröt ut. Daevas är ett hänsynslöst folk, deras tro att vissa individer är mindre värda än andra är i sig nog anledning att hata dem. De har inga gränser, etiskt eller moraliskt, de är svekfulla och kommer hugga en i ryggen första tillfället de får.

​

• Lykoris - Qu blev vad de blev till följd av att Lykoris grundades. Om Lykoris inte funnits där så skulle kampen om frihet i landet aldrig ha behövts, och därför är Lykoris för många urondskan - Besatta vid makt, ond magi och att manipulera andra till lydnad. De är å andra sidan mer beräkneliga än Daevas, en följd den långa historian mellan Qu och Lykoris. Man vet att vapenstilleståndet är en tillfällig lösning, men faktum är att ett krig inte kan utkämpas på två fronter. Man får välja sina strider, och här valde man Daevas.

​

• Måntemplet - Högt aktade och respekterade, och än ser man dem som sina avlägsna släktingar trots att Måntemplet lämnade Qu för snart 200 år sedan. Det är tradition att åtminstone en gång per år göra en pilgrimsfärd till Måntemplet, om man har möjlighet. Månprästerna är ödmjuka, godhjärtade och pålitliga; att de skulle vilja någon annan illa vore otänkbart. Där deras naivitet är ädel, så finns Qu där för att utkämpa striderna som behöver utkämpas.

 

• Nordfolket - Sinnesbilden av det enkla folket som behöver Qus beskydd. Det finns ett antal gamla nordfolkare i Qus led, och även om Qus ögon främst är riktade söderut och mot Daevas, så är det många som aldrig glömt Nordfolket.

​

• Charybdis - Deras kopplingar till Daevas är officiellt avslutade, men det är inte så lätt att bara skära bort en släkt ur sitt samhälle. Det vilar en misstro från Qus håll mot Charybdis, då det än finns både släkt och sympatisörer till Daevas kvar i de fredliga kunskapssökarnas led. Deras tro att till synes allt kan lösas utan konflikt är naiv, och tanken att de ska sprida det synsättet till andra är skrämmande. Om Charybdis tog sina egna ord på allvar, att de vill vara progressiva och ge frihet till de förtryckta, så måste de börja vara villiga att slåss för det också.

​

• Avorn - Barbarer i norr, utan mycket till solidaritet. De är självupptagna och jagar efter meningslösa bedrifter, vilket också lett till att de inte är mer än simpla nomader efter alla de århundranden de existerar. Trots att Qus människor härstammar från dem så är det få som relaterar till deras synsätt - även om de lever i absolut frihet, så är den friheten i slutänden självisk.

​

• Aerie - Att hålla sig utanför världens konflikter är inte hållbart i längden, även om Aeries folk tycks tro det. Att de består av frihetsgudinnan Windsfaris egna tengu borde få dem att förstå bättre, men de har valt sin väg, och den själviska friheten måste i slutänden respekteras den med.